Nära vänskap mellan kulturpersonerna Emil Kaustinen och Jacob Tegengren

04.06.2008 kl. 00:00
Den 21 februari 2004 avslutades Emil Kaustinens innehållsrika livsverk. Han blev 97 år och efterlämnar många minnen, inte minst om vöråbygden och samarbetet med Jacob Tegengren. Från år 1985 blev han en av entusiasterna inom Jacob Tegengren-Sällskapet rf. Han var med från början i sällskapet och gav oss många vittnesbörd om sin nära vänskap med Jacob Tegengren. Han gav också många skriftliga bidrag till sällskapets arkiv och den pågående forskningen i Jacob Tegengrens livsverk.

På basen av de nekrologer som Bertel Nygård  och John Forsberg skrev om Emil i SVF:s kalender och tidningen Replik, samt min personintervjuv ( 45 minuter bandupptagning 1996) med Emil Kaustinen och hans brevväxling med mig, vill jag ge läsarna av denna bok en bild av hembygdsvännen m.m. Emil Kaustinen och hans nära vänskap med Jacob Tegengren.

Barnaår och ungdomsvår
Sitt äldsta minne av Jacob Tegengren hade Emil Kaustinen från år 1915, då han lyssnade till samtalen hemma mellan de två bankmännen, Emils far Mickel Kaustinen, direktör för Lantmannabanken, och Nordiska föreningsbankens i Vörå filialkontors nya bankdirektör år 1915, direktör Jacob Tegengren, som kom på visit. Jacob kom inte för att samtala om bankpolitik, utan för att intervjua Emils far om gamla seder och bruk, som stod Mickel Kaustinens hjärta nära. Lilla Emils spända öron lyssnade intensivt. Efter den dagen lyfte Emil alltid på mössan då han mötte Jacob Tegengren. Denne besvarade alltid Emils hälsning mycket artigt. Emils vitsord om Jacob var att han var en mycket högtidlig person, men inte en högmodig sådan. Han hade en klädsam anspråklöshet, säger Emil. Första gången Emil Kaustinen hörde Jacob Tegengren tala var på en fest i Koskeby ungdomslokal den 6 december 1917 på Finlands första självständighetsdag. Tegengren höll festtalet. Jag satt och lyssnade med stort intresse, säger Emil som då var 10 år. Jag följde med mina bröder, nyfiken som jag var. Jag var från ett litet annat bondehemman än de vanliga. Vi fick sagoböcker till julklapp av våra föräldrar så snart vi kunde börja  läsa själva. Nyfikenheten, som var stor från tidiga barnaår, drog mig till ungdoms-
lokalen, betoner Emil.

Idealisten inom ungdoms- nykterhets- och kulturarbetet
I Närpes folkhögskola blev Jacob Tegengren kallad ”Ungdomens Vän” Han grundade elevförbundet och blev omsider dess hedersmedlem. Om Emil Kaustinen kan likaså sägas att han var en ungdomens entusiast. Han satt en lång period som sekreterare i Svenska Österbottens Ungdomsförbund. Nykterheten låg såväl Emil Kaustinen som Jacob Tegengren varmt om hjärtat. Jacob talade och skrev om nykterhet, likaså Emil Kaustinen. Arvet från Johannes Klockars hängivna nykterhetsarbete levde kvar hos Tegengren och Kaustinen. Emil Kaustinen var  en period ordförande i Vasa absoluta nykterhetsförening. Han skrev dess 100- års historik 1977. Han medverkade flitigt i tidningen Hembygden, Repliks föregångare, och var en tid dess huvudredaktör. Till saken hör att Koskeby skolas 100-års historik är skriven av Emil Kaustinen. Ett halvt sekel tidigare hade Jacob Tegengren festtalat vid skolans 50- års jubileum år 1926.

Läraren
Min första lärartjänst gällde ett vikariat i Malax, berättar Emil. När jag blev lärare hade jag en 15 månaders militärtjänstgöring att fullgöra. När jag kom hem från militärtjänstgöringen 1929 var jag arbetslös. Men så fick jag Uno Maans vikariat i Malax, då han på hösten for till Sverige för kompletterande studier. Efter det var jag arbetslös igen ett år 1931, berättar Emil. Inget understöd för arbetslösheten kunde fås. Jag bodde hos sytningsmamman. År 1931 var jag i skogen, utan tjänst. Svärfar var lärare i Kaitsor skola. Han hälsade på hos kollegan i Oxkangar skola, läraren Elis Sandvik Denne meddelade att han skulle ha vikarie också till vintern. När Emil kom hem, hade Sandvik ringt och bett Emil komma på besök. Så blev det överenskommet om att Emil skulle bli Sandviks vikarie på Oxkangar skola. Direktionsordföranden kallades in och lovade att jag får jobbet. Men så blandade en annan lärare sig i leken, kontaktade direktionsordföranden för att omvända honom. Bl.a. betonades att Emil inte var någon god sångare, som den andra läraren var. Direktionsordföranden lät sig icke bevekas.Emil fick vikariatet. Efter detta blev tjänsten i Oxkangar ledig. Tjugofem sökte tjänsten. Lärarna från seminariet hade fått bättre vitsord i lärarbristens tidevarv. Direktionen ändrade dock ingenting. Jag fick tjänsten. Inspektören var kinkig med att den bästa skulle väljas. Beskedet dröjde. Jag kom att träffa inspektören dr Qvist  i Vörå och spörjde om valet skulle kunna godkännas. Svaret blev att inspektorn kommer nog att godkänna Emil Kaustinen för om någon annan får tjänsten, stannar läraren bara en tid och så är man utan lärare igen. Emil kom att verka som lärare i Oxkangar åren 1931-1947, varefter det blev flyttning till Roparnäs skola. Då jag sommaren 1992 var bjuden till Emils sommarstuga i Oxkangar, visade han mig det lilla fina bordet och en gammal sirlig stol ett bläckhorn och en pennhållare i silver, i en enda pjäs. Det var avskedspresenter av Oxkangar skola till Emil Kaustinen. Här satt Emil och skrev. Sonen Mikael berättar att föremålen finns kvar  i den nygamla villan som uppförts på samma plats, där föräldrarnas sommarstuga stod.Under någon kortare tid undervisade Emil även i Andkil och Paxal skolor.

Mittjil
På frågan om när Emil Kaustinen började skriva i tidningarna, svarar han att det skedde efter seminarietiden och med signaturen Mittjil. Vasa teater besökte Vörå med ett skådespel på vintern 1931, och jag tyckte så bra om stycket att det borde få ett erkännande i tidningen, säger Emil. Stycket hade redan fått god respons i tidningen. Då föddes tanken att jag skulle skriva om det på bygdemål. Sagt och gjort. Pappa hette Mickel men kallades Micks. Inte tog jag signaturen efter pappas förnamn, utan då det finns en plats i Andkil, som kallas Micksor, lånade jag det namnet, som kallades för Mittjil och sen blev det Mittjil i fortsättningen. Vad jag då inte visste var att det råkade vara exakt 50 år sedan de första Byrallorna från Vörå publicerades. Intresset blev väckt. Hur många det blivit, vet inte Emil exakt, men det blev mer än 1000 sammanlagt, ibland 100 i året. Även andra tidningar har fått byrallor. Ungdomsrörelsen fick sina, nykterhetstidningen fick sina. I sistnämnda tidning skrev jag mycket under Ragnar Mannils tid på förbundet.

Författaren
Det föll sig helt naturligt att Emil Kaustinen hörde till pionjärerna då  Svenska Österbottens litteraturförening bildades. En förening, som omsider även skulle räkna Jacob Tegengren som en av sina hedersmedlemmar. Det var Jacob Tegengren som värvade Emil Kaustinen som medlem i Svenska litteraturföreningen. Jacob själv kasserade in medlemsavgifterna och utskrev kvitto åt Emil. Säkerligen också åt andra. Kaustinen var så ung så han har inga minnen av författarsamtal med Tegengren. Många är de små historiska skrifter som Emil Kaustinen avfattade. Till dem hör även Rökiö skolas historik. På ett årsmöte med föreningen för Oxkangar begravningsplats, begärde Emil överraskande ordet och frågade om han får läsa upp en historik som han skrivit. Hans intresse för historia kom ofta på tal då han besökte mig på kommunkansliet.

Mötet med Jacob Tegengren
Emil var åtta år då han första gången mötte Jacob Tegengren. En särskild minnesrik dag upplevde han som 10 åring, då han var med om en självständighetsfest på ungdomslokalen i Vörå. Festtalare var Jacob Tegengren. Från dessa barnaår till livets slut var Emil Kaustinen en beundrare av Jacob Tegengrens liv och hans levnadskonst. Ofta återkom han till Vörå kyrkas 300 års jubilemushögtidligheter, som enligt vissa källor samlade 4000 deltagare. Han mindes hur högtidlig Jacob Tegengrens stämma var då han läste sin lyrik i kyrkan. Samtidigt gladdes han över P.R. Fredrikssons tal. Tegengren och Fredriksson var de bästa vänner. Lyrik, teologi, hembygdskärlek, folkhögskolan, museet m.m. var gemensamma nämnare för dem liksom för Kaustinen. Emil berättar att han minns en gång då bibliotekarien Hugo Sandvik, Jacob Tegengren och han själv möttes på biblioteket och hade ett mycket intressant samtal. Jacob Tegengren var vid den tiden ordförande i biblioteksstyrelsen. Intresset för gamla seder och bruk, förde Jacob Tegengren även i kontakt med Verner Rasmus och P.R. Fredriksson. Det blev fråga om en lång och fruktbärande gemenskap till gagn för vöråbygden i och med att Jacob kallade till allmänt möte våren 1934 på Vörå hotell för att bilda Vörå museiförening. Det blev naturligt att Emil Kaustinen även fick vara med om olika utgrävningar. Hans minns när fotograf Hägglund kom och fotograferade graven när utgrävningen var klar. När Jacob Tegengren hade dirigerat Emil Kaustinen och andra deltagare i utgrävningen, gav han order om hur stenarna skulle radas tillbaka på området så som det hade sett ut före utgrävningen. När allt var klart började Jacob Tegengren berätta om alla fåglar, de hade sett och hört under utgrävningen. Emil Kunde inte fortsätta delta i utgrävningen, men den dag han var med, blev för honom minnesrik, trots att graven ifråga inte var någon rik fyndplats. Utgrävningen skedde på Viskusbacken.

Sandviksvillan och Tegengrens mor
Emil Kaustinen var angelägen att med ledning av Jacob Tegengrens biografiska artikel i SFV:S kalender 1926, betona att Jacobs mor var född Boy. Men hon var inte dotter till hovrättsrådet, utan till hovrättsrådets bror, som också var jurist och hade haft tjänst i Uleåborg. Därefter i Kuusamo. De två tjänarinnorna i Uleåborg hade skött så väl om honom att de födde barn åt honom bägge två. Fadern dör tidigt och då tar hovrättsrådet hand om den ena flickan, som sedermera blev Jacob Tegengrens mor. Pappan ägde sin lilla stuga på Sandviksområdet. Men då det skulle renoveras, såldes Jacobs barndomshem, med påföljd att följande sommar var de utan sommarställe.Boy flyttade tillbaka till Sverige enligt Emil Kaustinen. Det blev för Jacob nu att vistas hemma på Kyrkoesplanaden följande sommar. Året därpå hyrde pappa Ernst en villa i Iskmo i Korsholms skärgård till stor glädje för Jacob och hans bröder. Resan dit skulle ske med häst och kärra. De äldre bröderna, som hade lärt sig segla, fick åka dit sjövägen, men inte Jacob. Han fick åka med häst och kärra och för första gången se landsbygden, bondelandet, sädesåkrarna och allt det nya. Grunden lades för hans livsintresse, landsbygden blev honom kär. Så småningom fick Jacob uppleva seglingens tjusning med sina bröder och sjöfåglarna blev hans stora intresse.
Vörå kyrkas jubileumskantat
Det var en stor upplevelse för mig att få uppleva 300-års festen i Vörå kyrka 1926, berättar Emil. Vi var fyra personer som med bil åkte till festen i Vörå och fick en central plats i kyrkan, varifrån han såg där Jacob Tegengren stod på orgelläktaren innanför skranket och läste själv recitativet. Han minns ännu hur snabbt Thors körde, 60km/h. Emil säger att han glömmer aldrig den syn han såg då Jacob själv läste sin kantat.

Skön är den jord du Herre gav
På frågan om huruvida den vackra psalmen Skön är den jord du herre gav skrivits vid Oravaisfjärden eller med utsikt från Kyrkbacken, svarar Emil Kaustinen att han har Tegengrens egna ord på att så inte skett.Den har inte fötts på kyrkbacken. Den har skrivit i hans ensamhet en natt som mycket annat jag skrivit. Emil anser att han kan ha haft intryck, sparade från Oravaisfjärden och Kyrkbacken. Detta var en upprepning av vad Jacob Tegengren redan 1939 hade skrivit som svar på psalmforskaren Oscar Lövgrens begäran om en självpresentation och en begärd redogörelse för Tegengrenpsalmernas tillkomst. Brevet har jag kopierat i Åbo.

Gäst hos Emil Kaustinen på villan i Oxkangar
Jacob Tegengren gästade makarna Kaustinen på deras villa i Oxkangar. Han tackade ja till inbjudan, kom med middagsbussen. Vid Hällnäs vägskäl var Emil honom till möte kl 14.00 med häst och kärra. När jag kom hem hade Svea ordnat till med kaffe, berättar Emil. När vi kom mitt för skolgrinden, steg Jacob av och jag åkte tillbaka med den häst jag hade lånat. När jag kom in hade Svea dukat kaffe och vi avnjöt det tillsammans. Jag hade inbjudit honom med motiveringen att det är så vackert när fladan blir isfri och flyttfåglarna kommer och lägrar sig i stora skaror på vattnet. Härtill hade Jacob svarat att det vore intressant att få se. De sitter så tätt som i en packad hönsgård, hade Emil skrivit. Alltnog han kom på våren för att få se vad jag berättat. Efter kaffet vandrade vi till Fladan och det var en syn att se och höra. Han kände alla fåglarna vid namn och på vandringen tillbaka presenterade han varje fågel vi såg. Efter maten satt vi där hemma på kvällen och hade ett gemytligt samtal. Det blev liggdags och Jacob övernattade i salen. På morgonen vid morgonkaffet frågade han efter gästboken. Om nattsömnen berättade Jacob att han inte kunde sova när fåglarna var uppe och kvittrade bland löven. Jacob kunde således inte sova. Han hade sedan länge haft svårt med nattsömnen.Han berättade dock att det vår ännu värre en gång i Jeppo, då vägglössen hade droppat ned på honom i gästgiveriet. På dagen pratade vi, gick på en promenad och så blev det dags att åka hem. Jag lånade häst och kärra på nytt och han steg på returbussen till Vörå. På morgonen, andra dagen av besöket hade Jacob sin vana trogen frågat efter en gästbok. I denna skrev han följande vackra ord:


”Vårdoft,svällande knoppar, gökrop och taltrastsång
över speglande fjärdar, strålande solnedgång.
Alla ting förtroliga, kära
som din känslor famnat en gång
möter du här.
Hjärta, vad kan du mera begära?
25 maj 1941
Jacob Tegengren”

Krister Tegengrens död
På frågan om Krister Tegengrens död, berättar Emil att sonen hade varit på affärsresa från Egypten till Europa, blev förkyld och intogs på sjukhus, där han dog. Några detaljer om Kristers död finns inte tillgängliga för närvarande. Han var vid frånfället bosatt i Prag. Jacob Tegengrens  hemliga konvolutet i Åbo,vilket får öppnas den 25 november 2006 kan möjligen innehålla uppgifter härom. På basen av en skriftväxling mellan Helmer Tegengren och skolrådet Gustav Tegengrens änka år 1951, då det blev bestämt att Jacob Tegengrens skriftväxling skulle överföras till handskriftsavdelningen vid Åbo akademi, togs av allt att döma vissa familjeangelägenheter undan offentlighetens ljus för 50 år framåt eller till den 25 november 2006.

Tegengrens bröder
Angående Jacobs bröder, minns Emil Kaustinen bokhandlaren Elis Tegengren, som var anställd bl.a.på Akademiska bokhandeln.Gustav Tegengren minns han som skolråd, bosatt i Helsingfors. Sonen till Gustav Tegengren har i en släktforskarartikel skrivit om farmor och länsmannen i Kuusamo, berättar Emil. Om detta har även Mårten Ringbom skrivit. Han är dotterson till Elis Tegengren, Jacobs bror.

Tegengrens tavlor
På frågan om Jacob Tegengrens tavlor och hans målande, säger Emil sig inte ha någon vetskap. Vi vet dock att han målade tavlor redan före debuteringen som författare år 1900. En tavla, målad 1898 med vy från Kjuloholm, där äldstra brodern agronomen Wilhelm Tegengren var verksam som förmögenhetsförvaltare för ett Fideikomiss, överlämnades så sent som 2004 till sällskapet av Krister Tegengrens dotterdotter, Margareta Aspera.

Ornitologen Tegengren
På frågan om vad Tegengren berättade om sina fågelobservationer, svarar Emil att en tid före Jacobs bortgång berättade Jacob att han varje år då flyttfåglarna kom gjorde han anteckningar om när hanarna, respektive honorna kom, när de byggde bo, ruvade och fick sina ungar.Och när hösten hade kommit och fåglarna flytt, då renskrev Jacob sina anteckningar och sände dessa till Helsingfors universitets ornitologiska avdelning. Och jag vågar påstå att det finns ingen ort i Finland, som är så bra fågelundersökt som Vörå, betonade Jacob. Emil säger att han uppskattade Jacob Tegengren som en av sitt livs bästa vänner. Någon brevväxling dem emellan förekom inte. Ur sitt privata arkiv plockar han fram ett stort kuvert med artiklar,tal, föredrag, dikter och tidningsurklipp som vittnar om Emils bekantskap med Jacob Tegengren. Om Jacob Tegengrens fågelintresse berättar Emil år 1935, då han skulle lotsa Jacob till en hembygdsfest i Rejpelt ungdomslokal. På vägen upptill lokalen såg Tegengren en fågel i en rönn och blev så intresserad att Emil nödgades avbryta fågelbeundran för att Jacob inte skulle komma för sent till festen, där han skulle  hålla festtalet.

Sista mötet med Jacob Tegengren
Emil berättar för mig om sitt sista möte med Jacob Tegengren: Jag kom med vasabussen och den stannade vid cafeet. Jag var inte kaffetörstig. Men då jag sitter där i bussen ser jag Jacob Tegengren komma vandrande bakom bussen på väg hem. Jag gick ut ur bussen och vi hälsade. Jag frågade hur han har det. Jaa, jag har så svårt med ögonen,svarade Jacob. Ögonlocken vänder sig inåt och det gör så ont i ögonen. Dessutom har jag så tungt att vara, jag är så trött.

 De existentiella frågorna
Jacob Tegengrens långa vandring från en panteistisk livssyn, som han delade med sin äldsta bror Wilhelm, ledde i 50 års åldern till en personlig tro på den Gud, som skapade allt det vackra i naturens värld som fröjdade Jacob Tegengrens öga och andra sinnen. Emil kan inte svara på min fråga om Jacobs kyrkosyn. Han var ingen flitig kyrkobesökare. Narturen var hans kyrka. Om mötet vid bussstationen i Vörå beräfttar Emil:”Jag gick in i bussen och vi tog ett ömt farväl. Då såg jag från bussfönstret hans trötta steg. Jag tänkte få se om detta inte var sista mötet med Jacob. Några dagar senare var han död.” Den hjärtåkomma som ledde till Tegengrens pensionering år 1940, skulle nu även återkomma i dubbel bemärkelse. Enligt vad som berättats mig av andra skall Jacob Tegengren på väg till sjukhuset, med diakonissan Linnea Kjällman med i bilen, ha yttrat något om att nu blir det himmelsfärd. Några veckor efter begravningen fattade Else pennan och fullbordade det brev som Jacob hade påbörjat till sin bror Felix, men som han inte hade krafter till att fullfölja.

Emils maka Svea dog den 2 januari 2000. Då ville Emil och de anhöriga minnas Jacob Tegengrens ord i dödsannonsen:


 ”Kvällen är mild och stilla,
  och havet gått till ro,
  mellan dagen och natten
  skymningen slår bro.
  Då viskar en susning i lundens träd.
  smyger så len genom åkerns säd
  -Guds godnatt.”


Erik Liljeström

Erik Liljeström