Nordisten Jacob Tegengren

26.08.2008 kl. 15:57
Jacob Tegengren, med rötter på fädernet i Sverige och på mödernet i Scottland, föddes i Vasa den 28 augusti 1875. Namnet Tegengren har sitt ursprung i Tegby socken i nuvarande Umeå. Där levde och verkade bonden Jon Larsson före 1731, gift med Margareta Spolander. Sonen Jonas, som under de dåliga tiderna sökte bättre utkomstmöjligheter i Österlandet, flyttade till Malax, 20 km söder om Vasa. Vid denna immigration till Österlandet i dåvarande Sverige, bytte han namn till Tegengren. Det ansågs naturligt att ta en del av Tegby socken med sig till Finland. Han var gift med Anna Tegman (1721-1772) och verkade som skräddare i Vasa. De hade sonen Reinhold(1738-1791), stadsfiskal i Vasa. Hans maka hette Brita Helena Widlund (1728-1813)Sonen Reinhold var också stadsfiskal i Vasa. Hans hustru hette Sara Katarina Widmark(1766-1828). De hade bl.a. sonen Jacob Fromhold (1763-1867), likaså handlande i Vasa, gift med Katarina Lovisa Ramstedt(1796-1858). I det äktenskapet föddes Ernst Wilhelm 1835, hovrättsråd i Vasa hovrätt, gift 1868 med Aline Irene Boy (1837-1913) Han dog 1910.Ernst och Aline blev Jacob Tegengrens föräldrar. Jacob var således den sjunde ättlingen i rakt nedstigande led från Jon Larsson.

Inom ramen för denna skildring skall jag redogöra litet närmare för hur Jacob Tegengren blev känd i Sverige som författare, lyriker och psalmdiktare, som amatörarkeolog, som ornitolog och folkhögskolman.

Författaren och lyrikern
Författaren Jacob Tegengren debuterade år 1900 med diktsamlingen, ”Dikter”. Då var den unge Jacob 25 år och romantiskt förälskad i sin blivande hustru, Else, född Nyman. Sannolikt hade han henne i tankarna då han skrev sin kända dikt ”Det var lärksång och glans över liden, - en himmel i flammande ljus, en morgon i försommartiden, då jag kom från min kärestas hus” . Äktenskapet ingicks år 1902. Sonen Krister föddes 1903, sonen Helmer 1904 och sonen Ingmar 1906. Sisnämnda år var olyckan framme och Jacob Tegengren förlorade sin högra arm genom ett vådaskott under en jaktfärd i södra Österbotten, närmare bestämt i Närpes. Redan vid den tiden hade Jacob Tegengren hunnit utkomma med ytterligare tre diktsamlingar: ”Skuggor och dagrar” 1901, ”Nya dikter” 1903 och ”Dikter” 1906. Av en notis i Svenska dagbladet efter olyckan 1906 framgår med all tydlighet att Jacob Tegengren redan då var känd som en etablerad författare, inte bara i Finland utan även i Sverige. Från Sverige skriver brodern Felix den 30 juli 1906: ”Läste om olyckan i en notis i Dagens Nyheter. Där stod helt kort att du under en jaktfärd skadat din arm genom ett vådaskott så att den troligen måste amputeras.”

Jacob Tegengrens författarskap kom att omfatta 15 lyrikböcker ett par prosaböcker och en bok, ”Gulnade blad” med samlade tal. Den sista boken ”Sista milstolpen” utkom år 1946. Många av hans böcker nådde även Sverige, kanske alla. Av de många recensionerna  även i Sverige, betraktades Jacob Tegengren som en nordisk skald.

Den 7 augusti 1902 då Jacob är på sin studieresa till folkhögskolorna i Sverige skriver han om följande notis till Else: ”Då jag häromdagen slog upp Lunds Dagblad föll mina ögon på följande notis: ”Jacob Tegengren, den unge finske skalden, vhilken för närvarande efter sin store succes med diktsamlingen ”Skuggor och Dagrar” får anses som den svenskspråkiga lyrikens främste man i Finland vistas för närvarande i ”Vhilan” för att studera de svenska folkhögskolornas organisation och arbetsmetoder.” ”Jag kände mig generad efter genomläsningen”, skriver Jacob.

En praktupplaga av Tegengrens samlade verk utkom 1922 i tre band. I slutet av författaråren utkom på nytt hans samlade verk. Tegengren var en vältalare, som ofta uppträdde med situationsdikter, prologer, festdikter, kantater. Mest känd blev Vörå kyrkas jubileumskantat vid 300 årsjubileet 1926. Den kantaten framfördes även i de flesta kyrkorna i södra Finland och översattes även till tyska. Sin kära hustru Else ägnade han hyllningsdikter såväl på silverbröllopsdagen som på guldbröllopsdagen och många födelsedagsdikter däremellan.

Psalmdiktaren
I slutet av 1930-talet närmare bestämt 1939 tar psalmforskaren Oscar Löfgren  i Sverige kontakt per brev till Jacob Tegengren. Löfgren vill få personuppgifter om Jacob Tegengren, eftersom några av Tegengrens psalmer ingick i den dåvarande svenska psalmboken. En av hans mest kända psalmer av år 1903 ingick i Sveriges psalmbok med nr 450, alltså ”Somnar jag in med blicken  fäst på stjärnornas strålande skara, drömmer jag stundom min själ är gäst hos Gud i hans himlar klara. Evige Gud hos dig är bäst för sorgsna själar att vara” Denna första strof talar med all tydlighet om melankolikern, drömmaren Jacob Tegengrens själsegenskaper. Vid samma tid hade Jacob Tegengren 30 psalmer i den Finlandssvenska psalmboken.

Till Oscar Löfgren skriver Jacob Tegengren år 1939:”Min tidigaste psalm ”Somnar jag in” skrevs år 1902 eller 1903 och trycktes första gången i Nya Dikter (1903)”. Oscar Levertin skrev i sin anmälan av diktsamlingen:” Hvem skriver för ögonblicket i Skandinavien strofer av så psalmlikt äkta trängtan och fromhet som följande rader?” Han återger därvid de två första stroferna av psalmen och fortsätter ”Något af reformationens vackraste och stillaste hänsynsfullhet finns i dessa beundransvärda rader.” Och tillägger ”och den sortens sällsynta balsam med sina underbara tema finns i flera av Tegengrens små visor.”

Jacob Tegengren, som var medlem i den finländska psalmbokskommitterna 1918 och på 1920-talet, ville inledningsvis endast fungera som språkgranskare, men fick efterhand skriva många psalmer allteftersom psalmbokskommittén så begärde för olika samlingsrubriker i psalmboken. Den finländska lutherska kyrkans högsta ledning fick orsak att på flera sätt tacka sin goda medarbetare.

Även om Jacob Tegengren var naturlyriker och som sådan ornitolog, skrev han till Oscar Löfgren:” Någon särskild händelse i mitt liv, som skulle gett upphov till någon av mina psalmer, kan jag ej peka på.

Amatörarkeologen
Redan i tidig ungdom i Närpes började Jacob Tegengren ägna sig åt arkeologisk forskning. Jacob Tegengren som kom till Vörå som direktör för Nordiska föreningsbankens filialkontor, hade rätt snart, redan 1918 hunnit bekanta sig med de nordiskt kända fornfynden på Gulldynt, där utgrävning hade skett under ledning av professor Alfred Hackman. Enligt Tegengrens förhoppning kom professor Hackman på nytt till Vörå och fortsatte utgrävningen i samarbete med Jacob Tegengren, som då fick lära sig konsten. På Hackmans förslag fick Jacob Tegengren sedermera rätt att på Museiverkets vägnar göra utgrävningar i hela dåvarande Vasa län. Detta fick som följd att Jacob Tegengren varje sommar från 1920 till 1940 utförde arkeologiska undersökningar i Vörå. Jacob Tegengren lokaliserade 200 forngravar i Vörå.

Det blev naturligt för Jacob Tegengren att hålla sig ajour med arkeologin, inte bara i Finland utan även i hela Skandinavien. Detta intresse förde honom på flera studieresor till Sverige och Danmark. Bl.a. Öland intresserade Jacob Tegengren mycket. Där satte han sig ned och beundrade naturen och havet, fågellivet och vad arkeologisk forskning kunde erbjuda. Så kom det sig Jacob skrev flera dikter med tema från Öland. Dikterna ingår inte i några av hans böcker, utan hör till gruppen situationsdikter. En sådan sände han till Finsk Tidskrift år 1925. Denna dikt intogs omsider i Carl Areskogs bok med namnet ”En bok om Öland, vars första upplaga utkom 1941 och den andra upplagan där dikten bevisligen finns år 1957.En efterlysning från Finsk Tidskrift ger vid handen att Jacob Tegengren skrivit åtminstone två andra dikter om Öland, nämligen ”Natt i Visby” och ”Fårö”. Så sent som år 2005 utkom en bok om Öland, i vilken även en dikt av Jacob Tegengrens ölandsdikter tagits med.

Den 14 juli 1925 reser Jacob Tegengren till Gotland med familj. Fortsätter därifrån till Öland. Han konstaterar att det är 15 sedan han senast vistades i Sverige, då som ung, nybliven folkhögskolrektor för att studera hur folkhögskolorna förvaltades i Sverige. År 1937 är Tegengren på nytt på besök till Gotland och Öland av arkeologiskt intresse.
År 1934 besöker Sveriges ärkebiskop Vörå och uttalar sin glädje över de 7 Tegengrenpsalmer som ingår i dåvarande psalmbok i Sverige. Norge fick även flera besök av Tegengren. Bl.a. år 1910 besökte han Bergen.

Ornitologen
Den som fördjupar sig i Jacob Tegengrens lyrik skall snart märka hur hans fågelintresse ofta bidrar till hans diktmotiv. Än är det staren och lärkan, än är det storspoven, någon sjöfågel eller skogsfågel som får en dikt eller ger uppslag till en sådan. När de samlade dikterna utgavs i tre band år 1920 samlade Jacob Tegengren en del av sina fåglar under rubriken Vårfåglar. I samma samling finns även den älskade dikten” Det var lärksång och glans över liden, en himmel i flammande ljus, en morgon i försommartiden, när jag kom från min kärestas hus”. I avsnittet om vårfåglarna skriver Jacob om fågelsträcket som i skymningen drar kring holmar och grund. Det är havets tidiga vårfåglar, som söka sig viloplatser till natten i lä av skyddande stränder, dit gungande dyningar icke nå. Där är gudungen, där är knipan, ”svärthannen med sin gula näbb, sin kolsvarta dräkt och sina röda strumpor.” Själv sitter Jacob i skjutkojan, med bössan i knät och följer förstrött med blicken de sträckande fåglarna. Han gör det sedan många år förut. Det har blivit hans vårliga längtan att få uppleva. Då majsolen har börjat gassa mot ”småstadens enformiga husväggar” har han gått till stranden och spejat efter en öppen sjö. Han njuter i fulla drag vid åsynen av fåglarna bland kobbar och skär, där fåglarnas läten åter skänker liv åt den ännu kala och frysande skären. Så minns han sina första barndomssomrar i skären när han första gången fick följa skärgårdsbon i hans tjärade båt ut på skytte med lockfågel. Han minns också hur han under hemfärden satt och lekte med de döda fåglarna. Som vuxen skulle han senare bygga sina kojor för att lurpassa på fåglarna, lägga ut lockfåglar för att ligga och lura på byte.

Ett annat kapitel ägnar han svanarna, ”de vita, sköna fåglarna.” Han hör vingsuset där han står bland alarna vid stranden och en stor glädje fyller hans hjärta när han ser dem sänka sig mot vattenytan. De komma blott en gång om våren, när isarna bräckes, och en gång om hösten, kort före isläggningen. I mycket lyriska ordval skildrar han skönheten i fåglarnas ankomst och avsked. Jacob är i 45-årsåldern då han drar sig till minnes sina ljuvliga vår- och sommarfågelupplevelser.

Staren, en av Jacobs älsklingsfåglar, hyllas i en särskild dikt. Det är vårens första stare som möter honom i april då himlen är hög och klar och solen glimmar över skaren, när åkern redan är fläckvis bar och svällande ”Kissor” syns på viden. Staren han ”pratar, han pladdrar med flöjtande sång, O, Gud, så en stare kan sjunga!” Staren darrar på vingen med knyckande hals där han sjunger av fullaste lunga. Sången har ej mycket av ans och pli, men han älskar den dock för ”det är själ däri och jubel av krafter unga.” Han prisar även nattkärran, en häxa vid träskets strand, som spinner av grannarnas gråa hår åt tomtarna garn till kläder.

Jakten var Jacobs och hans bröders stora intresse. Detta gick väl att förena med det stora fågelintresset som Jacob hade. Att det var en jaktfärd som skulle beröva Jacob högra armen år 1906 i södra Österbotten blev naturligtvis en svår händelse i Jacobs liv. Men fågelintresset stod sig livet ut för Jacob Tegengren. Som ung hade han jagat flitigt då det gällde att berika de studerande sönernas tillvaro med härliga fågelrätter, som tillagades av deras mor Else. Hon bodde med pojkarna flera vintrar i Vasa under studieåren i lycéet för att hjälpa dem med att få debet och kredit att gå ihop under ytterst knappa förhållanden. Härom upptar Jacobs brevväxling med sina bröder många ord.

I slutet av sin levnad berättade Jacob Tegengren för Emil Kaustinen om sina fågelobservationer och sade att han hela sommarhalvåret varje dag vandrade i skog och mark och iakttog fågellivet. Han antecknade när flyttfåglarna kommit, när hanar kommit och honorna kommit, när de börjat bobyggandet, när äggkläckningen börjat, när ungarna kläckts, när de blivit flygfärdiga och när de sedan börjat samla sig och när avfärden skett. Dessa anteckningar renskrev Jacob Tegengren och sände till Helsingfors universitets ornitologiska avdelning. Tegengren betygade för Emil Kaustinen att han vågar påstå att det inte finns någon ort i landet som är så fågelkartlagd som Vörå. I tidskriften Horisont, årgång 1975, skriver Emil Kaustinen att Tegengrens fågelintresse väcktes redan i tidiga pojkår. Från år 1930 blev ornitologin ett huvudintresse för Tegengren. Han var så intresserad att han sällan ansåg sig kunna företa någon resa och på så sätt missa fågeliakttagningarna. I Helsingfors ornitologiska skriftserie finns två uppsatser av Tegengren som gäller hans fågelobservationer. I uppsatsen ”Observationer av ett antal fågelarter ägnande särskilt deras sång” från år 1950 säger Tegengren: ”De rön jag framlägger i efterföljande uppsats grundar sig på iakttagelser, utförda  under sjutton år (1939-1946) i Vörå. Tjugotvå olika fågelarter behandlas med en till två sidor långa beskrivningar. Av dessa framgår bl.a. att i Vörå är ortolansparven och lärkan de allmännast förekommande fågelarterna. Tegengren säger sig sakna kompetens att behandla fågelsången ur musikalisk synpunkt, men han anser också, att det är en alltför vansklig uppgift att försöka återge de toner som sammanfogade bildar fåglarnas sångstrofer med i dem ingående modulationer.

Man får leta efter en flitigare sångare än ortolansparven. Dagen om klingar hans smältande rofyllda sång med dess mjuka metallklang, där han sitter på en sten, ett ri- eller ladutak eller en telefontråd.  Mera sällan sjunger han från en trädtopp, då helst en gran, skriver Tegengren.

I det nummer av Horisont, som utkom till 100-årsminnet av Jacob Tegengrens födelse år 1975 skriver Gunnar Hård:” I det Tegengrenska hemmet fanns det ofta fåglar i bur: En gång var det en skadad korsnäbb, som Tegengren matade med kottar som han brukade samla i en liten ryggsäck. När jag en sommar hämtade en skadad ängspiplärka till Tegengren, som jag tänkte att han kunde ”adoptera” bad han mig föra den tillbaka till den plats där jag hittat den. Fågeln var insektätare, det fanns ingen möjlighet att mata den året om.- Borde jag döda den?, Nej, inte du. Det sköter naturen om. En kråka eller katt” Fågeln var en del av ett stort kretslopp, där allt var ordnat som det skulle vara. Påpekas bör att Gunnar Hård vid denna tid bodde granne med Tegengren i Vörå.

Inom Ostrobothnia Australis var Tegengren under årtionden en av de mest aktiva medarbetarna. Enligt Gunnar Hård var Tegengren en sentida lärjunge till Linné. Ett påstående som det är lätt att stämma in i vid studiet av Tegengrens fågel- och naturintresse.

Nordens fågelkännare
Jacob Tegengren var en uppskattad nordisk fågelkännare, som kunde jämföra namn på fåglar i Sverige och Finland, fåglarnas dialektala namnolikheter. Jacob hade skaffat sig den stora fågelboken ”Nordens fåglar,”, skriven av Gustaf Kolthoff och L.A. Jägerskiöld. Det handlade om en ny och omarbetad upplaga av Sundevalls ”Svenska Foglarna”, tryckt på Centraltryckeriet 1898.Bokverket innehåller inte mindre än en 69 sidor stor bilaga av nordens fåglar i färg med synnerligen fina fågelbilder och fåglarnas namn på svenska och latin.
Denna bok fick en av Jacob Tegengrens lärlingar och livslånga vän Antero Gråbbil som gåva av änkan Else Tegengren efter Jacobs död den 28 november 1956. Då hon jämte yngsta sonen Ingmar Tegengren överlämnar bokens, skriver Else:

För den stora hjälpsamhet som visats oss samt för deltagandet i vår sorg framföra vi vårt hjärtliga tack. Else Tegengren, Ingmar Tegengren”

Det bör här nämnas att när Jacob Tegengren avled, grävdes graven av tre av hans vänner: Antero Gråbbil, Johannes Klemets och Joel Isakas. Begravningen skulle ske i stillhet inom familjen. Trots att en grupp sångare erbjöd sig sjunga vid begravningen avböjdes erbjudandet. Även då Else dog tre månader senare den 1 mars 1957 skedde begravningen i yttersta stillhet.
När den finländska fågelkännaren  Ivar Hortling år 1944 utgav sin ”Lilla fågelboken” och följande år en större bok med namnet ”Svenska fågelnamn” skriver han i förordet till den senare bl.a. om den bok som utgavs i Närpes som ett resultat av Jacob Tegengrens fågelforskning och arkeologiska- och hembygdsforskningar, med namnet ”Bygdeminnen,” samlade och utgivna av Närpes folkhögskolas elevförbund. Av uppgiftslämnarna för boken nämnder han framför andra författaren Jacob Tegengren, ”som med oförminskat intresse följt med arbetets utveckling per brev, diskuterat många namnfrågor och själv lämnat intressanta bidrag till namnens förklarande och genomläst hela manuskriptet, i den mån det avancerat mot sitt fullbordan. Han fortsätter: ”Genom Tegrn  har jag fått även en förteckning på Sveriges svenska fågelnamn från kronolots Haldur Wigsten, Fårö (Wikst.)

Sveriges ornitologiska förening anlitar Jacob Tegengren  för presentation av fåglar och  järnåldern 1946. Redaktionen för ”Vår fågelvärld” får också hjälp i en brevväxling som pågår till år 1955 med Sigfrid Durango. Sista brevet är daterat i Täby den 28 december 1955.

Folkhögskolmannen
När Jacob Tegengren blev klar med sin agronomexamen från Mustiala lantbruks- och mejeriinstitut år 1899, blev han följande år utnämnd till folkhögskolföreståndare på Ålands folkhögskola. Längtan till Österbotten blev dock honom övermäktig. När Närpes folkhögskola grundades år 1901, valdes Jacob Tegengren till skolans första rektor. Han fick själv vara med om valet, göra den första läroplanen och välja sina medarbetare. Med blott ett års praktik på Åland, kände Jacob ett stort behov av kompletterande studier för att bli den framgångsrika rektor som han blev. Vid denna tid var Jacob nyförälskad i Else Nyman, vars far och mor hade rötter i Oravais, men fadern tjänstgjorde som jurist i den finska orten Alavo(Alavus). Så begav det sig att Jacob Tegengren år 1901 fick ett större stipendium för en rundresa till olika orter i Sverige för att där studera hur folkhögskolorna förvaltades. Men innan dess hade Jacob även besökt Grundtviks folkhögskola i Danmark. Han skriver därom:” Jag kände mig ej så upplyftad och varm till sinnes i Torvaldsens museum som jag hade väntat.” Gruntviks skola ligger 2 km från Köpenhamn. Under resan besökte han även Fredriksberg och Askov folkhögskolor. 

När Jacob gav sig iväg på Sverigeresan blev brevväxlingen med hans fästmö Else mycket viktig. Dels var Jacob rädd att förlora sin Else, som han var trolovad med och dels längtade han efter deras bröllopsdag, som hägrade likt en soluppgång för honom. Under tiden som Jacob vistades i Sverige ombads Else planera för deras bröllop, som enligt Jacobs önskemål skulle ske inom släkten i liten skala. Brevväxlingen, som började den 10.12. 1901, kom att omfatta sammanlagt ett 40-tal brev. Det sista på hemresan via Stockholm. Det var tydligen så att Jacob hade önskat genomföra hela reseprogrammet före bröllopet. Men så blev det inte. När Else hösten 1902 hade planerat färdigt för bröllopet, ville Jacob inte längre ordna ett så omfattande bröllop som Else planerat. Hon fick i stället annullera alla bokningar hon hade gjort i Ruovesi (Runebergs och Topelius besjungna orter) och det blev ett litet skärgårdsbröllop med blott släkten närvarande. I början av brevmappen har insatts en dikt, som Jacob skrev vid tiden för Sverigeresan:
”Mina drömmar. Blodets sång likt forsens brus jag hörde, en olöslig trånad skalv i bröstet, skalv och brände. Frihet ville den, men tvång lade skyggheten på bålet, släckte eld som blodet tände, drömde fors som sjöng och sjöd. Nordisk vekhet, aldrig stålet- stålets styrka, hårda klinga, smidd och segra och betvinga. Nordisk kyla, nordisk glöd.”

Innan vi går in på brevväxlingen, skall vi titta närmare på breven mellan Yttermark och Vasa under sällskapstidens romantiska dagar.

I ett brev till Else 12.12.01 slutar Jacob med orden ”Else liten vad svarar du mig.?
Det är alltså fråga om kärleksförklaringen. I brevet från Yttermark i Finland saknar Jacob "en hand att hålla och kyssa, en ljuvlig pianomusik". ”Ett hjärtats sång efter ett annat". Ett brev 15 dagar senare börjar med orden ”Älskade Else Gud välsigne dig, min egen lilla flicka, och tack för löftet” Jacob meddelar att han kommer till Vasa efter skoljulfesten i så god tid att han kan stanna över söndagen(åker med släde via Toby, ”Så hinner vi besöka en viss butik, där man får köpa sådana där små tingestar, som kallas ringar och som nyförlovade brukar hafva behov av. ”Därefter skall de, fortsätter Jacob ”åka till Helsingfors och du begära (tala) med Berger på banken, så ger han dig permission och så resa vi båda till hufvudstaden och jula där. Å, Else här blive det för visst den gladaste jul! Jag längtar så efter att få se min mor omfamna dig. Lärt barnen att sjunga ”och nu är det jul.” Då flyger Jacob i tanken och drömmen till Else. Han ber Else krama ”kära tant” och frågar vad hon tycker när Jacob rövar bort Else från henne. ”Giv henne en kyss från mig.”
Den 25 december har Jacob fått Elses brev via posten på julaftonen. Nu var själen i gladaste dur, melankolikern fick stiga åt sidan. Jacob skriver att Else inte skall bli rädd om han stundom synes henne mycket sorgsen. Han blir i samma ögonblick en profet och utbrister: ”Kanske skola vi möta många sorger och hafva många strider att kämpa innan vi helt lära oss känna och förstå hvarandra.” Han tillägger ”PS skriv inte ”studerande” på dina brev –det är jag inte mera. Om du vill titulera mig, lilla Else, så skriv agronom eller skolföreståndare. – En kyss!”

Av brevet den 29.11 01 kan utläsas en tendens till att Else vill fly från Jacobs tungsinne. ” I går reste Elis upp till Vasa för att hälsa på sin brud. Snart följer din egen gosse Elis´ exempel.
Nu uppvaktas Jacob Tegengren för tidskriften Euterpe av Gustav Strengell. Jacob svarar att han inte hinner eller orkar skriva mycket dit. ”Känner mig alltid så eländigt trött på kvällarna så tom som ett urblåst ägg. På somrarna kan det ju bli en annan sak.

Den 8.1 konstaterar Jacob att Else har små gropar i kinderna som han älskar. Under resan till Vasa med häst satt han och såg upp mot stjärnorna. Drömde om Else och framtiden. ”Kärleken skall höja och förädla.” Den 11 januari längtar Jacob efter Elses musik. Undertecknar brevet med ”Jack”.

Den 14 januari beklagar Jacob sin hosta, influensa och att kroppen ej orkar stiga upp, men då kom Elses brev. Jacob bekänner ”Dystra skuggor har följt mig ända sedan jag var barn. Någon verklig glädje har jag aldrig känt."

Den 24 samma månad beklagar Jacob att Else ännu inte vill öppna sitt hjärta för honom ”vet du icke att ”längre fram” är en skälm!” Han tröstar sig med att han brukar kunna läsa människornas hjärtan. Och tillägger ”Jag är en sensitiva”(nervöst känslig person, enl.SA0L),vars nerver ligger blottade.” Han frågar: ”Är du rädd för mig- vi har ju räckt varandra handen för att vandra tillsammans. Skickar hälsningar från mor och moster som redan funderat på bröllopspresenterna...

Jacob längtar till återseendet, men ser framför sig en räcka av gråa dagar ”öfver en stor och mycket ful slätt”.

Den 29 januari får Else kärlekslyrik. Hon kallas ”Min lilla vårfågel”
Den 4 februari frågar Jacob ”Säg mig Else höll du av mig redan då jag bodde hos Er.” Hon sade nämligen aldrig nej då han bad henne spela. Jacob skrev brevet med gåspenna från Paris.
I brevet den 29 januari 02 får Else del av Jacobs kärlekslyrik med orden ”Min lilla vårfågel.”
Den 27 februari 02 grämer sig Jacob inför den två månader långa studieresan till Sverige. Han uppmanar Else att besöka havet och skogen som en hälsning från sig själv och tillägger.” Hälsa den lilla vindskammare där jag legat som gosse och lyssnat i ljumma och hvita sommarnätter till taltrastarna, som spelat sina djupa och klara flöjttoner i granarna utanför.

Den 4 juni börjar rapporteringen från besöken i folkhögskolorna i Sverige. Första skolan som besöks Kattorps folkhögskola. Två och en halv dag i Stockholm känns som om han varit borta  två och en halv månad. Besökte Skansen och nationalmuseet med fru Lindhagen och fru Hellström. Resan fortsatte till Närke för c 5 dar. Därifrån till Lumevad. I brevet till Else konstaterar han att hon varit så sluten och inte velat bo på villan. Han skriver att känslan hos honom går före förståndet.
Nu skriver Jacob: ”Vi skall gifta oss när jag kommer hem och så gömma oss undan världen och människorna för aug. och sept. ute i skärgården eller inne i landet – samma för mig blott det är ett ställe där jag helt får rå om dig” Har du förslag?” Den 19 juni lämnade Jacob Köfvesta folkhögskola. Han hade haft agronomvärdar. Han hälsar till de unga geologerna. 14 juni är han i Örebro läns folkhögskola, vilket syns av brevpapperet. Av brevväxlingen framgår nu att Else vill skjuta upp bröllopet. På ett slott som han besökte, blev han igenkänd som ”Skalden Tegengren”.
Den 29 juni får Jacob lugnande besked av Else, som retirerar ifråga om uppskovet med bröllopet, eftersom ”Jacob vill ha ett mycket litet bröllop i stillhet för oss själva”!
Jacob fortsätter sin resa till Määs köping? Fortsätter till Hvilans folkhögskola i Skåne.
( Flera av de nämnda folkhögskoleorterna hare tydligen andra namn i dag, eftersom jag
inte hittat dem bland Sveriges orter i ett lexikon)

Där deltar han i en småländsk nykterhetsfest. Nu har Jacob Tegengren observerat i Stockholms Tidningen att hans bok ”skuggor och Dagrar” har fått ett pris på 900 mark. Han kommenterar: ”Bra att ha på kistbottnen för kommande dagar.” Han meddelar att hans adress i Sverige för tillfället är Hvilans folkhögskola, Åkarps station. Den 16-20 befinner sig Jacob på Svalövs folkhögskola. Nu skriver Jacob och begär Elses skonummer från klack till tå, alltså skolängden. Han önskar med tanke på Else att han hade vingar.. På folkhögskolan håller Jacob två föreläsningar för eleverna och han får rosor av dem t.o.m. på kappsäcken. Med sina värdar besöker han även ett gammalt slott. Följande skola är Katrineborgs folkhögskola nära Falkenberg. Där stannar han några dar och reser därefter till Göteborg för ett dygn. Så åker han vidare till Määs storartade slöjdanstalt och vidare till Stockholm för två dagars museibesök. Den 29 är Jacob slutligen på ångbåt till Helsingfors, reser upp till Vasa, där ”han väntar att få mötas av en liten kär flicka och få krama två mjuka armar kring min hals.”

En kort tid efter bröllopet är Jacob åter i Stockholm två månader på Fridhems folkhögskola och till Katrineholm i Halland- Göteborg-Fiirsterberg jallari.

Jacob Tegengren besökte ånyo Sverige och Mora år 1910. Då skildrar han för Vasabladet sitt besök i Siljan, Mora folkhögskola, Zornmuseet, kyrkor m.m. Hos Zorn får han vara personlig gäst, vilket han uppskattade mycket, och tänkte för sig själv vad månne folket hemma skulle tänka om de fått se honom vandra omkring med fru Zorn.

År 1926, den 20 april, vill en fru Lilli Ahlström tacka Jacob Tegengren för hans dikter och sänder honom 20.000 mark så att Tegengren kan resa exempelvis till Italien. Men hon tillägger att om någon annan resa känns viktigare, så får Jacob använda pengarna därtill. Följande år den 22 juni får Jacob Tegengren ett nytt brev, i vilket han gratuleras till att kunna besöka Sverige och Norge tillsammans med Else.

”De Bottniska dagarna”
Kontakterna mellan Österbotten och Västerbotten med rubriken ”Bottniska dagar” var en sak som engagerade Jacob Tegengren mycket under senare delen av 1940-talet. Första gången åkte ett nittiotal personer över Bottniska viken i små båtar år 1947. Det var Lövånger som var centrum för besöket. I Lövånger kyrka uppträdde Jacob Tegengren med en dikt om den nordiska gemenskapen. Följande år begärde Luleå stift att Jacob skulle medverka med en dikt i deras jultidning. Så skedde också.. En av de centrala gestalterna i vänskapen över viken på den svenska sidan var grosshandlaren Svante Lundgren, som brevväxlade flitigt med Jacob Tegengren. Även hembygdsvännen, Finlandsvännen och museimannen i Lövånger Gustav Renman, var personligen bekant med Jacob Tegengren. Då man år 1948 hade svarsbesök från Västerbotten, fungerade Jacob Tegengren som värd vid besöket i Oravais. Han hade flyttat dit som pensionär 1946 och bodde med sonen, konstnären Ingmar Tegengren, som då var bankdirektör i Oravais. Hem till Vörå flyttade Jacob sommaren 1955 året innan han dog.
Sett mot bakgrunden av vad jag relaterat i detta tal, känns det motiverat och glädjande att Jacob Tegengren-Sällskapet varit presenterat med ett eget uppslag i De Svenska Litterära Sällskapens förbunds publikationer sedan 1980-talet. Nu har vi även begärt medlemskap i det svenska förbundet och själv är jag en flitig läsare av förbundets tidskrift Parnass. Jag ser fram emot det besök till Sverige, som det svenska förbundet planerat för motsvarande förbund i Finland år 1909.

 

Erik Liljeström