Jacob Tegengren - Ornitologen-fåglarnas vän

04.06.2008 kl. 00:00
För den som läser Jacob Tegengrens lyrik och prosa och forskar i hans livsverk blir
det genast klart att Jacob Tegengren var en stor fågelvän, som satte mycken tid på
utforskningen av fåglarnas liv, deras flyttningstider, ruvning, sång eller läten. Att han därtill i ungdomsåren var panteistisk i sin livsåskådning, förde honom såtillvida mycket in i naturens fantastiska värld, där fågelsången och fåglarnas liv betydde så mycket. Men hans känsliga lyriska sinnelag var den huvudsakliga drivkraften, som omsider skulle föra honom till en personlig tro på den Gud, som fick hans lovsång i många psalmer och lyriska dikter, där fåglarna intar en central plats. Han lyssnade så gärna till sina älsklingsfåglar, lärkan, staren, bofinken, storspoven m.fl. De gav honom tröst även i svåra tider. Då han arbetar med sina prosaberättelser Jord och hav, skriver han i något brev: ”Då Gud låter fåglarna finna sin väg genom mörker och dimma skall Han väl en gång lotsa våra bedrövade själar till en ort, där de finna en god vila och den renhet och stillhet de längtat efter i en värld. som människorna gjort vrång och ful.” Året innan skriver han i ett brev:” Vi behöver något över vårt eget obetydliga jag att haka oss fast vid – en tro på Gud. Endast han kan göra oss starka och lyckliga och döda den oerhörda egoismen och det avskyvärda maktbegäret.” Men nu till Tegengrens fåglar:

Samlade fågeliakttagelser 1929-1955
Den sammanställning av Tegengrens fågeliakttagelser under åren 1929-1955, som gjordes av Tomas Klemets och Allan Stenmark, baserat på Klemets artikel i Österbottnisk årsbok 2000, vittnar med all tydlighet om det stora rum fåglarna hade i Jacob Tegengrens liv och själ. De massiva rapporteringarna är riksbekanta. Fåglarna följde författaren genom hela livet. Jag har gjort en lista över alla fåglar jag hittat i hans författarskap. Den upptar flera sidor då jag enbart nämner fågelns namn, vederbörande bok och utgivningsår. Även en del fåglar i dikter, som inte infår i någon bok har medtagits. I sammandrag ser listan ut på följande sätt:

Dikter 1900

Tranorna, lärkorna, örnarna, tjädrar. Det är kung örn som får prägla prosaberättelsen och i en annan berättelse flyger en fågel över havet., blir trött och ”Du sträcker ut din hand åt fågeln, att den må vhila sin vinge.” I samma boks berättelse om vårfåglarna, är det jägaren som är iakttagare. Han ser dem på kobbar och skär. Han drar sig till minnes då han som liten en sommar fick följa med ut till skären i tidigt 1880-tal.. Att lärksången med glans över bygden ingår i hans tidigaste debutbok är intressant. På en fråga hur den kom till under trovlovningstiden, svarar Tegengren att den bara blev till en förmiddag utan att han dess mera tänkte därpå.. Men visst var han förälskad som av dikten framgår. I brev till brodern Wilhelm utbyter de åsikter om hur skönt det skall bli att segla in i äktenskapets lugna hamn.

Skuggor och dagrar 1901

Här finner vi uven ”så stinn och fet i vildskogens mörkaste gömma . Han grubblar förvisst på en hemlighet, där ensam han så syns drömma.” Slutligen flaxar han ut i i natten, ljudlös och hemsk. Boken som tillägnas storebror Wilhelm, gav säkert honom en hel del att fundera på. Boken innehåller även en prosa om svanar, som han säger vara ”sin barndoms drömfåglar, sagans och sångens vhita fåglar” I en vårvisa hör han även ”ärlornas vhisslande läten.” Ibland har natten vita vingar m.m. som påminner om fågellyrikern. I dikten ”Landskap” möter vi tvenne skygga lommar och en ensam fiskgjus. I dikten Sommar möter vi ”spofven”, som visslar högt och gällt.

Nya dikter 1903

 Den första staren gör entré, och sjunger i gårdens gamla hägg, som han inte kan glömma, där holken den grå finns på stugans vägg. ”O Gud så en stare kan sjunga!” Nattskärran ”häxan” sitter också vid träskets strand, men hon sjunger även hon. Men även den människorädda lon syns till och en hare får en bråd död. Från dikten veranden iakttar Tegengren kråkan och en näpen svala. En broderande kvinna sätts in i dikten med uppmaning att ge fåglarna något att äta. I dikten ”vårmorgon i ödemarken, är det givetvis tjädern som spelar för Tegengren. I en Idyll, kvittrar svalan. I dikten Själseld dyker även den mystiska fågeln Fenix upp.


Miniatyrer 1904

I dikten rönnen finner vi  gransångaren, skygg och ensam bland sina släktingar. Där återfinns även de skygga falkarna i sin vrede. Rönnen påminner mig om en berättelse av Emil Kaustinen, då han lyckades övertala Tegengren att tala på en hembygdsfest i Rejpelt 1935. På vägen upp till festplatsen såg Tegengren en fågel i en rönn, började tala med denna och höll på att försena sig från hela festen om inte Emil skulle ha ingripit.. I berättelsen om Regina visslar staren i björktoppen, halft tokig av glädje medan morgonskyarna simma på fästet som  skockar av vita lamm. – de sköna, solrika, sångfyllda dagarna. Här möter Tegengren åter fiskgjusen i berättelsen om den gamla gården, medan skymningen faller på. I berättelsen om skrakhonan seglar en örn högt i luften ovanför en skuta. Skrakhonan vågar sig inte fram för att fånga mört, som solbadar i vikarna. Även en tärna kastar sig snabbt åt sidan, men stannar i rymden på flaxande vingar. Tärnan ger sig till tåls på en grynna, men till havs flyger en utsvulten skrakhona. I berättelsen Ängsidyll finner vi en ”röllig lafskrika.” Slutligen kommer berättelsen ”skog” Jacob
Tegengren tänker här på alla de många vårar, då han ”vandrat i den dag efter dag
och natt efter natt, då undret skulle ske när alla bäckar sjöngo frihetssånger.” Medan
örnhonan lockade sin make till sig när det skymde till kväll i den vida vildmarken.

Dikter IV 1906

Fjällugglan är den sista dikten i denna diktsamling. Annars förekommer inga namngivna fåglar i denna samling. Men liknelser om fåglar förekommer i flera dikter.

Ny vår 1913

 När Jacob Tegengren återkommer med diktsamlingen Ny vår, har det gått 6 år sedan olycksfallet, då han genom ett vådaskott i Närpes förlorade sin högra arm. Det var samma år som tredje sonen Ingmar föddes. Det är förståeligt att motgången för år framåt förtog diktarglädjen. Men när han nu kommer tillbaka finner vi dikter som Vårfåglarna, En vilseflugen mås och Trastsångaren. Han skriver även om en rolös vadareflock och i junidagen hör han göken ropa med dubbla slag och lärkans vingar de bara spritter.. När han upplever midsommarnatten då stämmer taltrasten fiolen i granskogens svartgröna snår. Lärkans darrande vinge är honom kär  och en ripas fjät över mon. Mot kustens fjärran skär följer han en grissla och plötsligt observerar han en val. I Brittmäss-Sommaren ser han en orre gunga i björkens topp.

Lyrik 1914

Lyriksamlingen börjar med en självbiografisk dikt, vars sista strof lyder:
”Kvalet varar till livets slut
Rosorna blomma en kort minut.
Smärtan, som purprat med glöd deras blom,
Den var min hemliga rikedom.” 
    
Redan i den första dikten är ”Den kom till oss”, är det göken som slår sina första glada slag. Gökens sommarhälsning gläder Tegengren. Det är säkerligen det första världskrigets preludier som upptager Tegengrens tankevärld. Samma år debuterar även Jarl Hemmer, tre år efter det han anlitade Jacob Tegengren som rådgivare. I alla fall ryms en tjäder med i vårmorgon. I den sista dikten ”I gryningen” börjar i alla fall med ”En fågel skrek – jag väcktes… och han såg fågelsträcket mot söder draga.” 

Dikter VII 1916
I dikter sju  ger han sig bl.a. ut i vildmarken och möter en ensam hök, som spanar från trädets topp. På nytt gläds han över en av sina älsklingsfåglar Storspoven ,som flyger på snabba vingar och småningom drillar han till så ömt han kan för sin hona. I dikten Vid ”Havsslutet” mötes oss gråtruten och på Mikaelimorgonen är grågåsflockar på väg mot söder. När våren ännu vilar under blånad is, styr en yr fågelhär mot vårens land, de gråa vildgässen, men även storskrakhonan och glada fåglar svärma i vårens land. I förvåren drillar också lärkan. I ”Slåttertiden” hör han på nytt uven.

Sol och stjärnljus 1918
Denna diktsamling är  Tegengrens fågelrikaste. Här finner vi örnen, lärkan,göken, örnen spoven, ängslärkan, blåduvan,trasten,tranan,vildgås, ripa, uv och svan. Ortolansparven får heta såningssparven, som av Tegengren konstateras en gång konstaterades vara den mest förekommande fågeln i Vörå.. Flyttfåglar i stora flockar fångar Jacob i lyriska bilder På hösten.
 
Sånger och hymner 1919
Här hittar vi fåglar såsom piplärkan, trasten, drillsnäppan och lärkan. Samlingen innehåller också ”två dikter från frihetskampen”, nämligen ”Vårstorm” och ”Till de stupades minne” Tegengren hade nu kunnat andas ut efter inbördeskriget och krigsskolan, som gav honom så mycket arbete. I den sistnämnda dikten uppmanar han hembygden med följande ord:
”Hembygd, när ömt du knyter hjältarnas minneskrans,
tag vad fagrast äger: ljunghedens purpurglans,
guldfärg från ax, som mognat, älvarnas silverskatt,
norrskenets klara flamma, stjärnljus i vinternatt!”

Gulnade blad 1922
Det är nu dags för Jacob Tegengren att ge ut en samling tal, som han höll till stor del under tiden i Närpes. Därför tillägnar han boken ”Österbottens svenska bygde-ungdom, som under min verksamhet på folkbildningens fält städse stått för mig sund, stark, självständig och löftesrik, ägnar jag dessa blad.” I Närpes startade han elevförbundet och blev kallad ungdomens vän och med tiden dess hedersmedlem. Närpesborna var så förtjusta i Tegengren att de liksom ålänningarna ville få honom tillbaka när han flyttat. Men det var Vörå, som slutligen fick behålla honom. Orrarna, bofinken och vildgässen dyker upp i hans tal och vid en hembygdsfest (Brage-fest”) är det lärkan göken och turturduvan som ryms med i talet.

Pärlfiskaren 1923
Denna samling innehåller många fågeldikter eller strofer, där olika fåglar får träda fram. Tegengren är nu aktivt engagerad i psalmbokskommittén, han har även blivit engagerad i biblioteksstyrelsen med uppgift att välja den litteratur till biblioteket, vilken han anser att vöråborna bör ha tillgång till. Det gäller med andra ord att finna pärlor. Inte att undra på att boken får heta just Pärlfiskaren.. Nu prisar han orrar och trastar, lärkan, finkar, havsmåsar, tornsvalorna, som högt sig svingar osv. Det andliga innehållet i Tegengrens lyrik framträder nu klarare än någonsin tidigare. Han har kommit fram till en mognad i sin personliga tro på Gud..

I väntan och vaka 1925
Där finner jag blott en fågeldikt med fågelnamn, som handlar om en hök i det blå. Men redan i dikten ”Välkommen tröstarinna” ser han i aftonskymningen en trött
 fågelflock dala. Och i dikten ”Mitt liv är minuten” nickar han åt lärkan i svindlande blå. Och när våren bryter in i dikten ”Aprilvår” Nu strömmar sol över bygden ner, nu stiger det jubel från fåglarnas skara. Det är finkens och lärkans och starens vår, så jungfruligt sval och kysk i sinnet.”

Den svåra vägen 1929
Här möter oss en dikt ”Fågeln”, som utgör en fantasi om guldfågeln. Han möter honom på en gravgård i en blommande törnrosbuske på en okänds grav, där den sjöng i solskenet och stillheten. I samlingen möter vi  ånyo lärkan och svanen. En strof på försättsbladet lyder: ”Min längtan vill hinna det aldrig nådda och bortom det dunkla famna det klara. Jag ville säga det osägbara, jag letar svar hos det oförstådda.” Dikterna präglas mycket av de stora livsfrågorna.

Beredelse 1931
Innehåller ingen dikt med fågelnamn Men likväl finner vi en blåduva, en rödhake, en mås och en svala i samlingens dikter.

Kämpande tanke 1933
Som har tilläggsrubriken: ”Hugskott och meditationer” finns inga fåglar. Det är författarens meditationer om människan, människolivets många varför indelat i tre rubriker: ”Människa, mänsklighet,” ”Konst, konstnär” och ”Natur och människa”.

Mot skuggorna 1939
Skulle bli hans sista bok, men förlaget märkte att det utkom dikter som inte var upptagna i någon tidigare bok av Tegengren Det blev en ny anmodan att han ännu skulle utge en bok, vilket skedde genom Sista milstolpen

Sista milstolpen1946
I dessa två senaste böcker finner jag dikten Svanen har inget bo, En sårad fågel flyr och en gökvisa. Men i dikten ”Vårens ljusa afton” hörs såväl lövsångarens melodiska drill som spovens flöjt.(Mot skuggorna) I Sista milstolpen inleder Jacob Tegengren med att skriva om en sårad fågel, som flyr. Det är nu 6 år sedan han drabbades av ”en hjärtåkomma”, som ledde till hans pensionering vid 65 års ålder. Ännu hör han i dikten Fågelsången, som dröjer kvar. Och i våren hör han ”Vildgässens lockrop skalla,” och ”Sånglärkans drillar falla.” Han konstaterar i ”Gökvisa” att göken, som gal i skogen, har inget hem, ej mor, ej far. I stulet bo han föddes med list, mördade fostersyskonen små. Göken grå, göken grå sjunger sin sorg på grönan kvist.” Vid fågelkvitter upplever han inom sig något spirande, som spritter.. Sista dikten i Jacob Tegengrens sista diktsamling har rubriken ”Människornas vägar växla” Dikten slutar med orden:


”Människornas vägar växla,
själva de välja dem.
Själva på jorden de skapat
Smärtornas hem.”

   
Det skulle bli ännu ett antal opublicerade dikter för Jacob Tegengren, som 1948 blev hedersdoktor vid Åbo Akademis 30-årsjubileum och fick ta emot inbudan till högtiden, undertecknad av sonen, professorn Helmer Tegengren.


Erik Liljeström
(Skribenten forskar i Jacob Tegengrens liveverk med stöd av Svenska kulturfonden.)

 

 

Erik Liljeström