Jacob Tegengren - Emigranternas vän

04.06.2008 kl. 00:00
När Sissel Lund-Stenbäck skrev om emigranters hemlängtan i en kolumn i Vbl den 25 maj, kom jag på nytt att börja bläddra i mina anteckningar om Jacob Tegengren och hans intresse för emigranterna, som han tidigt lade i dagen på olika sätt.

Samtidigt med detta fann jag på biblioteket i Vörå, två översättningar från norskan av den kända norska författaren Ole Edvard Rölvaag, 1876-1931, som gav ut en svit på fyra romaner åren 1924-1931 om emigrationen från Norge till Amerika. Att Jacob Tegengren översatte två av böckerna från norska till svenska, vittnar klart om  Jacob Tegengrens stora intresse för emigrationen och emigranternas öden, men också hans lust att motverka emigrationen. Översättningarna av Tegengren är av år 1927 och 1931. I böckerna skildras mästerligt alla de umbäranden och, sjukdomar och andra lidanden som följde emigranterna i spåren. Tegengren, själv förtrogen med mycket lidande, måste ha engagerat sig djupt i författarens berättelser. Tegengren hade redan i tidiga ungdomsår grubblat på emigrationen och fann säkert stor behållning av läsningen och översättningen av böckerna. Jag har dock inte hittat någon skriftväxling mellan författaren och Tegengren. Det intressanta är att denne Rölvaag, som emigrerade 1896 till USA, blev professor vid St.Olaf College i Minnesota. Alla böckerna skrevs på norska, men översattes till engelska och två av demöversattes således av Tegengren till svenska. Böckerna betraktas enligt Nationalencyklopedin som ett klassiskt invandrarepos. Tidsmässigt kom Rölvaag att bli föregångare till Sveriges Moberg. Men Tegengren var ute redan på SFP:s partidag i Vasa 1908 och talade så att det blev omedelbara åtgärder för bildandet av en

Antiemigrationsförening
Då partidag hölls med SFP i Vasa 1908, höll Jacob Tegengren ett brandtal, som ledde till att man beslöt vidta åtgärder för bildandet av en antiemigrationsförening. Den bildades också efter en hel del om och men år 1909. Redan vid den tiden hade Tegengren en dröm om att kunna besöka emigranterna i Amerika. Drömmen blev aldrig verklighet. Den behandlades i Tegengrens nya förening. Men eftersom kommunalrådet Johannes Klockars blev föreningens ordförande, blev det även han som fick äran att resa bland emigranterna i Amerika på  föreningens vägnar. Jacobs dröm föll därmed i glömska. År 1928 var det ånyo dags för Tegengren att tala på Svenska Dagen i Vasa då han även talade sig varm för svenskheten och nationalkänslan och betonade vårt fädernearv, värt att förvalta från tid till tid.

Riksföreningen för svenskans bevarande i utlandet
kom senare att bli en ny plattform för Jacob Tegengren, som blev föreningens korresponderande medlem. Många är de artiklar och dikter samt bidrag av olika slag som Jacob Tegengren bidrog med i föreningens tidning. Han blev även tillsammans med Jarl Hemmer och några andra presenterad som en känd finländsk författare och hade personliga kontakter med föreningen, vilket jag kunnat verifiera vid besök i föreningens arkiv i Göteborg. Emigrationen och nordiska kontakter stod högt i kurs för Tegengren, som efter våra senaste krig lät sig engageras mycket i ”De bottniska dagarna” som hölls i slutet av 1940-talet såväl i Finland som i Sverige.

Flykten från landsbygden
Redan på 1920-talet uttalade sig Tegengren bekymrat över landsbygdens stora avfolkning. Så stadsbo han var av födelsen, hade han via Närpes och Vörå blivit en stor vän av jordbrukarnas levnadsvillkor, där naturligtvis även lantbrukets intresseorganisationer stod honom nära. Han som kunde tala gödsel i Närpes så att bönderna grät, sysslade själv inte med jordbruk, men kunde sjunga lyriska lovsånger till jordbruket, jorden, bönderna, fåglarna och allt som växte och andades liv. Vad Tegengren skulle tänkt om dagens Europapolitik kan vi blott ana oss till, men plikttrogen som han var, skulle han säker ha ivrat för att alla och envar skall gå och rösta. Redan 1917 tog han en utmaning av SFP att gå till Maxmo och uppmuntra maxmoborna att aktivt stöda det svenska partiet och därmed den viktiga finlandssvenska sammanhållningen. Det föreföll nödvändigt för partiet att då betona den svenska sammanhållningen i en bygd där socialdemokraterna hade vunnit gehör. För mig som också skrev min examensuppsats om flykten från landsbygden i de svenska och tvåspråkiga landskommunerna i Svenska Österbotten på Svenska social- och kommunalhögskolan år 1958, är det intressant att fördjupa sig i hur tidigare generationer såg på de stora problemen med landsbygdens avfolkning, där emigrationen genom alla tider varit den största orsaken.


Erik Liljeström
(bedriver grundforskning i Jacob Tegengrens livsverk med stöd av Svenska kulturfonden)

Erik Liljeström