Jacob Tegengren med vänner kring 1917

29.01.2018 kl. 14:43
Dennis Rundt höll den 21.3.2017 ett fördrag om Jacob Tegengren och hans vänner och hur de arbetade kring tiden för Finlands självständighetsförklaring den 6.12.1917

Jacob Tegengren och hans vänner

Tegengren-sällskapet, Norrvalla i Vörå 21.3 2017

 

 

Två händelser som knappast saknade betydelse för skalden Jacob Tegengren. För det första:

I november 1913 hade direktören för Nykarleby Aktiebank Georg Lönneström tagit sitt liv på bankens kontor vid torget i Nykarleby.

Banken grundades i 1800-talets slut som ett led i Jordbruks- och Industri Banken i Finlands (Maanviljelyspankki) strävan att locka till sig allmogens sparkapital ”i de rika svenska kustsocknarna i trakten av Vasa", och överföra detta till södra Finland för att växa till sig. Munsala- och Jeppoborna, till exempel, satte in enorma summor i banken.

Omedelbart efter självmordet inställde banken betalningarna. Nykarlebykontorets bokföring visade sig var bristfällig, ofullständig och förfalskad. Firmor i ekonomiska obestånd hade åtnjutit nästan obegränsad kredit, privatpersoner från alla delar av landet och personer som tillhörde bankens förvaltning hade lånat avsevärda belopp. Bankens böcker hade förfalskats från allra första stund.

Majoriteten av deponenterna ville undvika en konkurs, namnlistor cirkulerade för att Föreningsbanken skulle öppna filialkontor i Nykarleby och Vörå och depositionerna  överföras dit. Föreningsbanken tillkännagav att banken skulle inleda verksamhet i Nykarleby Aktiebanks lokal.

Bbesvikelsen var stor över att välkända och betrodda personer kunnat bete sig så här gentemot sina medmänniskor. Att bland andra stadens borgmästare, en tidigare stadsfiskal- och kronolänsman, en seminarielektor och en lärare vid Normalskolan, avslöjades som ”ett koppel av bovar” kom som en chock för allmänheten.

Det var en stor nationell skandal och Nykarleby Aktiebank försattes i konkurs hösten 1914.

I den slutliga rättegången mot bankens förvaltningsråd och direktion i april 1915 tilldömdes ingen styrelsemedlem eller funktionär i banken något straff. Men i december 1915 dömdes förra kronolänsmannen och föreståndaren för bankens Vasakontor för fortsatt försnillning och oredlighet till 9 månaders fängelse och till att ersätta bankens konkursförvaltning de försnillade medlen. Föreståndaren för Vöråkontoret och direktören för Rosengrens skofabrik, samt prokuristen vid samma företag, dömdes i maj 1916 för konkursbrott till fängelsestraff.

Hovrättsnotarie Harald Boucht åtalades för att som publikt ombud inte ha gjort sin plikt och varnat deponenterna och dömdes i april 1916 för försumlighet vid övervakningen av bankens bokföringsskyldighet och för tjänstefel till 500 mks böter eller 60 dagars fängelse.

Den mängd konkurser som det här gav upphov till förlamade länge näringslivet och företagsamheten i Nykarleby och grannkommunerna, och åstadkom ett misstroende gentemot bankherrar, myndighetspersoner, växlar och papperspengar.

För det andra:

Året därpå, eller den den 21 mars 1917, för exakt etthundra år sedan, faktiskt, fattade den finländska senaten beslut om att då tsar Nikolai II abdikerat inställa den allmänna flaggningen och det fyrverkeri som skulle ha ägt rum på hans födelsedag. Senaten beslöt också att samtliga statliga ämbetsverk och tjänstemän skulle ta ner porträttet av tsar Nikolai II och hans familj. På Ständerhusets tak svajade lejonfanan med andlening av den ryska revolutionen.

Detta försiggicks av ett målmedvetet och aktivt motstånd mot förryskningen och en kamp för en frigörelse från Ryssland. Den ledde till att Finland blev självständig nation i december samma år. Till följd av detta kom samma Harald Boucht, som dömdes för sin andel i händelserna kring Nykarleby Aktiebanks konkurs, att framstå som en hjälte.

Och vad menar jag nu med det här?

Jo: att ingenting är givet.

När Jacob Tegengren trädde till som chef för Föreningsbankens filial i Vörå skakades bygden av en bankmässig skandal samtidigt som landskapet sjöd av nationell frihetskamp. Det var ingen idyll och ingen visste var detta skulle sluta.

Perioden 1899 till 1917 präglades av osäkerhet, oberäknelighet och turbulens.

I sekelskiftet försökte tsarväldet med alla tänkbara medel förryska det autonoma Finland.  Många av dem som mer eller mindre aktivt motarbetade förryskningen hade en frigörelse från furstendömet som mål. Men vem kunde mitt i allt detta tro att Finland skulle utropa sig som självständig nation i december 1917?

Det var stort. Men den process som föregick självständigheten handlade också om stora saker.

 

Jag har fått i uppdrag att reda ut var Jacob Tegengren och de kretsar han umgicks med  stod i allt detta. Det har varit en intressant men inte alldeles lätt uppgift.

Kanske beror det på att vi som lever nu har vissa bestämda förväntningar. Vi vet vad som hände och för den skull vet vi också vad som borde förväntas av dem som var med då visste ju inte. De gjorde så gott de kunde.

Vi som lever nu, och firar republikens 100-år, vet vart det hela ledde. De, som befann sig mitt uppe i skeendena i 1900-talets början, visste var de stod och tänkte just då.

Det här är det vanskliga med historieskrivningen: vi beskriver och förklarar det som hänt utgående från det faktum att vi vet vart det ledde.

Jag ska försöka beskriva hur Jacob Tegengren och hans närmaste omvärld såg på världen i 1900-talets början.

 

Jacob Tegengren studerade till agronom vid Mustiala lantbruks- och mejeriinstitut i  Tammela i Egentliga Tavastland, och utexaminerades 1899. Därefter studerade han  folkhögskolväsendet i Danmark och Sverige och var  fram till 1901 föreståndare för Ålands folkhögskola. Mellan 1901 och 1915 var han rektor för den nystartade folkhögskolan i Yttermark, Närpes (Närpes landtmanna- och husmodersskola). Från och med 1915 var han bankdirektör i Vörå.

I Mustiala var Gösta Grotenfelt föreståndare på lantbruksinstitutet. Innan han kom hit hade han bistått sin bror Nils Grotenfelt i skötseln av släktgodset Järvikylä och 1883-87 verkat som förvaltare på bland annat Laukko gods. Han introducerade andelsmejerisystemet i Finland. Fredrik Erlund, som avlade  agronomieexamen vid lantbruksinstitutet 1898, medarbetade i folkbladet Västra Finland och grundade tidskriften Lantmannen 1905 —1917, som han också var redaktör för.

I övrigt verkar Jacob Tegengrens studiekamrater i Mustiala ha varit unga blivande storgodsägare som förberedde sig att överta släktgården.

I folkhögskolan i Närpes hade Tegengren kolleger som folkskollärarna Otto Granqvist, Theodor Bertell och Matts Cygnel samt filosofie magistrarna Oscar Forsström, Hugo Sommarström och Anders Edgren.

Hugo Sommarström var svensk medborgare och Ålands-aktivist. Han flyttade till folkhögskolan i Vörå 1909 och var rektor där i tre år.

Jac. Kaustinen (1878-1950), som var med om att grunda folkhögskolan i Vörå, propagerade 1902 som student för värnpliktsstrejken i Österbotten. Han var teknolog och gjorde karriär inom näringslivet i Helsingfors.

Signe Pamela Strömborg (1880-1945), som också var med om att starta folkhögskolan i Vörå, blev fil kand 1906 och deltog i det folkbildningsarbete som ingick i det passiva motståndet mot förryskningsaktionen, och bedrevs av studenterna. Tillsammans med studiekamraten Johan Jakob Huldén hämtade hon den i Finland bannlysta tidskriften "Fria Ord" i Sverige och smugglade in tidningen i Finland. Hon besökte Finns folkhögskola och Arvid Mörne, liksom Johannes Klockars i hans folkhögskola skola i Kronoby samt Tegengren i Närpes. Hon blev lärare vid och förståndare för SÖU:s vandrande folkhögskola Breidablick. Tillsammans med Jac Kaustinen och Johan Jakob Huldén tog hon initiativet till Vörå folkhögskola.

Bokhandlaren Aina Gros höll sig med "Fria Ord" i sin bokhandel i Vasa.

August Reinhold Hedberg (1862-1922) var pastor i Korsholm och aktiv självständighetskämpe som hjälpte motståndsmän och flyktingar från Ryssland och Sibirien att fly till Sverige, han smugglade in vapen i landet, var också med om att starta Fria kristliga folkhögskolan i Nykarleby.

Johannes Klockars blev student 1887, fil  kand 1893. Som nybliven student var han med om att grunda den första svenska ungdomsföreningen i Finland, för att motarbeta ungdomens ”tomma och andefattiga lif”. Han arbetade främst inom ungdoms- och nykterhetsrörelserna,var från 1912 ordförande för Finland svenska nykterhetsförbund, dessutom redaktör för några nykterhetstidskrifter och föreståndare för folkhögskolan i Kronoby.

K. Rob. V. Wikman (1886-1975) medverkade i en samling uppsatser, "Svenskt i Finland. Ställning och strävanden" som de svenska studenternas partidelegation i Helsingfors gav ut våren 1914. Under rubriken "Österbottens svenskar" skrev han:

"I Österbotten möter oss ett svenskt folklynne måhända starkare särpräglat av sin ras, sin naturomgivning och sina historisk-sociala förhållanden än någon annanstädes i svenska Finland."

"I förhållandet till finnarna har den svenske österbottningen alltid visat sig mäktig av en viss nationell självhävdelse."

Wikman brevväxlade från och med 1916 med Jacob Tegengren, och hörde 1917 till självständighetsfalangen inom Svenska folkpartiet.

Ålands-aktivisten Hugo Sommarström, folkbildningsvurmaren och aktivisten Signe Strömborg, motståndsmannen Johan Jakob Huldén, prosten August Reinhold Hedberg, nykterhetsivraren Johannes Klockars och östsvensken K. Rob. V. Wikman måtte ha påverkat Jacob Tegengren.

 

Var hämtade Jacob Tegengren sina intryck?

Överallt där han rörde sig, förstås. Men för att få någon slags struktur eller begriplighet i det ska vi se närmare på tidsandan som omgav honom och de andra finlandssvenska poeterna i sekelskiftet och fram till 1917.

Tegengren debuterade som författare 1901 med samlingen "Dikter".

Det var under en period när dikten stod högt i kurs hos den breda publiken. Dagstidningarna och tidskrifterna hade ännu inte slagit igenom  och dikterna, poemen, var lite som dagens sociala media (twitter med rim, och med flera verser) och Tegengren och hans författarkolleger hade många "följare".

Det var en god affär att ge ut diktsamlingar, till och med praktutgåvor, av kända diktare. Poesi hade litterär högstatus och sålde bra. Den finlandssvenska poesin hade en blomstringstid på 1910-talet. I Finland var den svenskpråkiga lyriken länge stilistiskt överlägsen den finska; poeterna, författarna, hade sin bakgrund i Runeberg och Topelius.

Men så kom Eino Leino och lyfte den finska lyriken till en ny nivå. Under den ryska förtrycksperioden i 1800-talets slut skrev han briljanta politiska dagsverser. Han skrev en dikt, "Kansan valta" eller "Folkets makt" som han tänkte sig att kunde bli Finlands nya nationalsång. Han tolkade de känslor som förekom då. Och han var en representant för den nya tiden – han var en slags förmarxisk.

Efter honom tog V A Koskenniemi vid som ledande skribent på finska. Han debuterade 1906 och skrev naturlyrik och till hans krets hörde folklivsskildraren och bondestudenten Kyösti Wilkuna som var på jakt efter det genuint finska; det som skiljer finnarna från andra folk.

Nu skapades finsk litteratur av hög klass. Den svenska litteraturen blev tvungen att profilera sig och nu framstod allt tydligare att den var en minoritetslitteratur. Topelius hade utan problem kunnat skriva som svenskspråkig finne, men generationen efter honom måste välja språklig identitet. Och de som valde svenskan måste förklara varför de gjorde det.

Författarna, poeterna, drogs eller gick med i ett nationellt svenskhetsprojekt som definierade och beskrev den egna svenska kulturen. Den ifrågasattes ju allt oftare av den växande fennomanska rörelsen som strävade efter en enhetligt finsk kultur i Finland.

Inom ramen för svenskhetsprojektet gällde för diktarna att i Runebergsk anda hylla skärgårdsnaturen och allmogelivets till synes okomplicerade idyll. Dess värre innebar det också att de finlandssvenska författarna i 1900-talets början tvingades avskärma sig från de stora sammanhangen.

 

Den svenska jorden var grunden för finlandssvenskheten. Skärgården laddades med en stark symbolik där de svenskspråkiga kustborna liknades vid uthålliga martallar som levde  ett hårt liv bland karga kobbar och snåla vindar.

Euterpe var namnet på både en svenskspråkig grupp konstnärer och författare, och en finlandssvensk intellektuell veckotidning för musik, teater och skönlitteratur som utom 1901-05. Euterpe ville öppna fönstren mot Norden och Europa och spelade en stor roll för den finlandssvenska kulturen.

Jacob Tegengren publicerade några dikter i Euterpe, men hans kontakter med kretsen kring den var obetydlig.

Kagalen kallades en hemlig rörelse som organiserade motståndet mot Bobrikov och förryskningen. Den spred sig över landet och höll sig med ungefär 500 så kallade korrespondenter eller agenter på lokalnivå. Vid sidan om den fanns Kvinnokagalen som underblåste motståndsandan bland kvinnorna, till exempel genom att uppmuntra dem att förhindra barnen att lära sig ryska.

Kagalen smugglade in tidskriften "Fria ord" som trycktes i Stockholm. I den uttrycktes hopp om att Finlands folk en dag skulle kunna framföra krav på självbestämmande. "Fria Ord" konstaterade att gångna seklers kulturarv inte får förskingras och att folkets självmedvetande, som formats under generationer, inte får förstöras.

Märk väl: här kopplas alltså ordet "kulturarv" veterligen för första gången till kulturpolitiska strävanden i form av språk, kultur och nationalitet.

För finländarna betydde på den tiden "självständighet" så många olika saker. Termen användes i varierande sammanhang.

Ett exempel:

I tidningen Västra Finland av den 19 juli 1902 kunde läsarna under rubriken ”Betydelsen av kärr- och mossodling” notera att Finland är det land som ligger norr om den 60 breddgraden som är ”bäst odlat”. Och det beror på tidigare generationers ihärdighet: "Ett sådant kulturarf bör af oss omsorgsfullt vårdas" konstaterar skribenten, som  ser det som en fosterländsk plikt att utvidga och förkovra arvet åt kommande generationer. 

I 1900-talets början uppfattades "det svenska arvet" som ett kulturarv som enade befolkningen och motverkade inre stridigheter. Samtidigt lades kulturarvet till grund för de partipolitiska  och nationella handlingsstrategierna.

Och nu hängav sig de svensk- som finskspråkiga skrivande kulturarbetarna åt var sitt nationella kultur- och identitetsprojekt.

 

Vad formade och inspirerade Tegengren?

Samtida med Tegengren var författare som V K Wichmann, Alexander Slotte, Mikael Lybeck, Hjalmar Procopé, Ernst Knape, Gustav Alm (Richard Malmberg), Arvid Mörne, Bertel Gripenberg, Emil Zilliacus, Joel Rundt, Hugo Ekhammar, Johan Jakob Hulden, Runar Schildt, Ragnar Ekelund (f. i Kangasniemi), Jarl Hemmer och R. R. Ekelund.

Ernst Knape (1873-1929) debuterade som diktare 1907 och var läkare i Karleby och i Nykarleby. Han var en av landets tidigaste aktivister, medlem av Voimaförbundet och en av huvudpersonerna i Graftonaffären. Han brevväxlade flitigt med Jacob Tegengren (om tron på en Gud).

Voimaförbundet grundades 1906 som en paramilitärt organiserad idrottsorganisation, ett slags ”folkarmé”, som via exercis, fälttävlingar, skjut- och skidtävlingar skulle höja folkets försvarsduglighet med tanke på möjliga politiska förvecklingar. Voimaförbundet smugglade in gevär och leddes av av aktivisterna, Kagalens medlemmar tillhörde förbundet. Men företaget gick i stöpet senhösten 1906 då senaten ingrep efter påtryckningar från ryssarna som menade att förbundet förberedde uppror.

Arvid Mörne blev fil mag 1897 och förestod 1899–1908 Mellersta Nylands folkhögskola. Han engagerade sig i det aktiva motståndet, den svenska samlingsrörelsen och arbetarrörelsen. Han var demokrat och humanist.

Bertel Gripenberg debuterade 1903 och var en hembygdsromantiker som blev nationalist. Han var aristokrat och individualist. Han uppfattades som förebild för svensk poesi Finland och den isolerade finlandssvenskheten var ett centralt tema i hans diktning fram till inbördeskriget.

Hugo Ekhammar blev fil kand 1905 och 1907 föreståndare för den nygrundade folkhögskolan i Vörå. Hans idéer om en svensknationalistisk folkbildning bidrog till att han måste lämna rektorsjobbet 1909. Han var aktiv i kretsen kring Arvid Mörne och vänsterorienterad i socialpolitiska frågor. Han påstås på 1920-talet ha knackat in en runskrift i skogen med en teckning av Jacob Tegengren som förebild, eller modell.

Johan Jakob Hulden blev student i Vasa 1901 och året därpå studerade han i Helsingfors. Som tidigare nämnts reste han som agent för Kagalen omkring i Nykarlebynejden och talade och diskuterade med de uppbådade, och var med om att grunda folkhögskolan i Vörå.

Ragnar Ekelund satt 1917 fängslad på Skatudden och i St Petersburg och flydde till Sverige via Vasa skärgård och med hjälp av prosten Reinhold Hedberg i Korsholm.

Ernst Knape, Arvid Mörne, Bertel Gripenberg och Hugo Ekhammar kan ha påverkat Jacob Tegengren. Men de största intrycken tog han av tidsandan; av det svensknationella projekt som han och författarkollegerna hängav sig åt, var och en på sitt sätt.

 

Jacob Tegengren inledde sin bana som sensymbolistisk, dekadent kärlekspoet, men övergav snabbt det spåret och framträdde som den kristne lokalpatrioten, agronomen,  folkupplysaren, ornitologen och lokalhistorikern. Återkommen till Österbotten upprättade han en intensiv personlig relation till hembygdens natur.

I sin  lyriska produktion, i dikterna och de korta prosameditationerna, gav han uttryck för sin dyrkan av den österbottniska naturen.

I skönlitterär prosa, och även i tal och betraktelser, beskrev han hur bekymrad han var över det som hände med samhället och dess strukturer.

Hans grundläggande hållning var lärarens och hans syn på svenskhetsproblematiken enkel. Jordbruket var grunden för alla andra mänskliga aktiviteter, urbaniseringen och emigrationen ett hot mot den tradidionella livsföringen i Österbotten.

Jacob Tegengren vägrade se de ekonomiska förändringarna, trots att han var bankdirektör. Han menade att urbaniseringen och industrialiseringen var beroende av den enskilda individens beslut. Han var övertygad om att allt skulle förbli bra så länge ingen flyttade bort från våra fädernehemman. Han förnekade alla problem och menade att svenskheten lever vidare så länge vi sjunger svenska sånger och dansar svenska folkdanser. Alltså ska vi alla stanna kvar i våra byar i Österbotten som om ingenting händer ute i världen.

Där författarkollegan Arvid Mörne våndades med och problematiserade sina åsikter och förstod att människor flyttade in till städerna för att få ett bättre liv, anklagde Jacob Tegengren dem som flyttade för att vara nöjeslystna och klandrade ungdomen som gav upp den finlandssvenska kulturen genom att hellre gå på revy i stan än sjunga folksånger.

 

Svenskheten skulle det alltså slås vakt om. Och det som hotade svenskheten skulle motarbetas. Industrialiseringen och urbaniseringen var ett hot mot såväl svenskbygden som den lantliga idyllen.

Jacob Tegengren menade att emigrationen och urbaniseringen ledde till en förfinskning av de gamla svenskbygderna. De slog sönder byagemenskapen och försvagade sammanhållningen mellan de svenskspråkiga.

Moderniseringen var ett hot. Den nya generationen drevs av bekvämlighet och njutningslystnad, den upplevde bondens urgamla frihet som alltför krävande och ersatte  den med fabriksarbetets ekonomiska trygghet. Så bröts traditioner och familjeband och den gamla folkkulturen ersätts av populärkultur; dansmusik och biografer, som enligt var Tegengren var någonting värdelös. Allt som var socialt eller etniskt främmande utgjorde ett hot mot de traditionella och därmed riktiga idealen, tyckte han.

Arvid Mörne representerade det nyländska kustlandet och skärgården, vars svenskspråkiga invånare han upplever som sitt folk. Han varnade för att den svenska landsbygden skulle komma att förfinskas.

Bertel Gripenberg menade att finlandssvenskarnas kamp för sin existens var lika med överklassens kamp mot ett nedifrån trängande hot.

I likhet med andra prominenta finlandssvenska författare såg Jacob Tegengren inget annat sätt att undkomma hoten mot svenskheten och de traditionella levnadssätten än att motsätta sig det nya och moderna.

Han var förutseende, men på olika sätt.

Å den ena sidan efterlyste han större teoretiska kunskaper bland jordbrukarna, modernare teknik inom jordbruket och han talade för och olika slag av andelslagsverksamhet.

Å den andra menade han att österbottningarna och finlandssvenskarna måste hålla fast vid allt det som under tidernas lopp blivit deras nationella särmärke för att inte förlora den grund på vilken de byggde framtiden.

Joel Rundt (1879-1971), som var jämnårig med Jacob Tegengren, delade (och var påverkad av) hans panteistiska naturmystik. Också för Joel var hembygden en fast punkt och inspirationskälla. Varken han eller Jacob hade ett hemman att bruka och måna sig om. Men för bankdirektören, som utexaminerats från Mustialas lantbruksinstitut, var det lätt att slå vakt om det agrara. Och både hans och Joels hjärta stod öppet för allt skapat, och allt skapat bar ett återsken av en gud.

Samma strävan uppåt, mot klarhet och höga himlar, bort från det alltför jordiska, som utmärkte Tegengren, finns också hos Rundt. Godhet och själsfinhet lyser genom hans lyrik och är de mänskliga egenskaper som han vill hylla. Det är också med goda ögon han ser på sin hembygd; den blir besjälad. Människors stridigheter och småskurenhet har ingen plats där.

Båda åtnjöt den nästan tjänstemannamässiga tryggheten att inlemmade i svenskhetens politiska och sociala organisationsnät verka för konkreta mål i en välordnade miljö.

 

Enligt Jacob Tegengren och hans samtida litterära bröder i anden var industrialiseringen och urbaniseringen ett hot mot svenskbygden och den lantliga idyllen. Och visst fanns här en motsättning. Den återspeglades inte bara i litteraturen – den syntes också i politiken.

Österbotten var agrart men samtidigt föremål för genomgripande sociala och ekonomiska omvälvningar och mitt i detta hade landskapet förlorat sin ledande position.

Agraren Santeri Alkio ville samarbeta med socialisterna och skapa ett agrarradikalt parti. I Munsala försökte hemvändande emigranter konstruera en slags agrar socialism som också tilltalade nykterhetsrörelsen och den religiösa renliga väckelse som hade sin grund i pietismen.

Det gällde att antingen hålla det nya borta eller att på ett rationellt och harmoniskt sätt förena det gamla med det nya. Därför inledde den nybildade lilla arbetarföreningen i byn sina möten med psalmsång, och utvecklade egna kampsångar som påminde om psalmer. För det borgerliga partiet Sfp gällde att skapa en agrarradikal falang (allmogeförbundet?).

Jacob Tegengren gick in för att slå vakt om det gamla och motarbeta det nya. Men när det nya bara fortsatte tränga på gick han ut i skogen och blev religliös.

Det är på något sätt begripligt.

Vi har en lika gigantisk som diffus hälsovårds- och sjukvårdsreform hängande över oss. Jacob Tegengren och hans omvärld hade att skaffa med en nationell frigörelseprocess från den ryska överheten och uppståndelsen över Nykarleby Bank.

Men, märk väl: ännu i denna dag är vi i kläm mellan det gamla och det nya, inte minst vad gäller språket och livet på landsbygden - som i dag blivit till glesbygd och periferi.

I de allra sydligaste delarna av svenska Österbotten, där jag numera håller till, tänker vi mycket på hur vi ska hålla kvar ungdomen på landet och hindra den från att flytta in till städerna eller söka lyckan i ett annat land.

Och märk väl:

Hela världen oroar sig (fortfarande) för att igen en gång behöva uppleva någonting i stil med Nykarleby Aktiebanks konkurs. Vi har haft nog av bankkriser och bankkrascher.  Lehman Brothers är bara ett exempel, men det höll på att få en stor del av världen på knä.

 

Jag har inte kommit med så värst mycket detaljkunskap om Jacob Tegengrens bekanta. Signe Strömborg, Aina Gros, Reinhold Hedberg, K Rob V Wikman och Johan Jakob Huldén smugglade "Fria Ord" och vapen och talade för värnpliktsstrejken. Men som sagt: där fanns många olika sätt att engagera sig för självständighetskampen. Därför har jag försökt måla upp en bild av den värld han rörde sig i. Bilden påminner om en målning av Hieronymus Bosch där en massa händer samtidigt: unga män som flyr till Sverige, världskriget i full gång, ryssarna mobiliserar sig mot tsaren, industraliseringen och urbaniseringen vänder upp och ner på samhället.

Mitt i allt detta strövar bankdirektören och poeten Jacob Tegengren bland buskar och träd och letar spår efter försvunna civilisationer. I hatt och kavaj med väst och stövlar ser han ut som en respektabel godsherre eller arkeolog.

 

Dennis Rundt